Tystnad följde på Nikodemus’ ord, som träffade deras samveten. De kunde inte döma en man ohörd. Men det var inte enda orsaken, varför de högmodiga eller uppblåsta rådsherrarna förblev tysta, medan de stirrade på den, som vågat tala för rättvisans sak. De häpnade och harmades eller förargades över, att en i deras egen krets hade tagit så djupa intryck av Jesu karaktär, att han uppträdde till Hans försvar. Då de hämtat sig från sin förvåning, svarade de Nikodemus med bitande sarkasm eller spydighet: