Kvinnan hade stått framför Kristus, darrande av fruktan. Hans ord: ”’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne’”, hade nått henne som en dödsdom. Hon vågade inte, att lyfta upp blicken till Frälsarens ansikte, utan väntade under tystnad på sin dom. Med häpnad såg hon sina åklagare avlägsna sig utan ett ord och med tydlig förvirring. Då nåddes hennes öra av dessa hoppfulla ord: ”’Inte heller dömer jag dig. Gå, och synda inte mer!’” Hennes hjärta var förkrossat, och hon kastade sig till Jesu fötter, gav snyftande uttryck åt sin tacksamma kärlek och bekände under bittra tårar sina synder. Detta var för henne början till ett nytt liv – ett liv i renhet och frid, helgat eller reserverat till tjänst åt Gud. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu mest trofasta efterföljare.