Av alla djur är fåret det mest skygga och hjälplösa, och i Österns länder är herdens vård om fåren outtröttlig och oavbruten. I forna tider fanns där, liksom nu, föga trygghet utanför stadsmurarna. Rövarband från den kringströvande gränsbefolkningen, eller rovdjur i klippornas gömställen, låg på lur, för att röva från hjorden. Herden vaktade sina får medveten om, att han riskerade sitt eget liv. Jakob, som vaktade Labans fårahjordar på betesmarkerna i Haran, beskriver sitt eget outtröttliga arbete med dessa ord: ”Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen vek ifrån mig” (Första Moseboken 31:40). Och det var medan David vaktade sin fars hjord, som han ensam mötte lejonet och björnen och räddade det stulna lammet ur deras gap.