Kristus framställde åter den vackra liknelsen om det förlorade fåret. Och Han utvecklade tanken vidare i liknelsen om den förlorade penningen och den förlorade sonen. Dessa liknelsers djupa innebörd kunde lärjungarna nu inte fatta till fullo, men då den Helige Ande blev utgjuten och då de såg, hur hedningarna hörsammade kallelsen och hur judarna i sin avundsjuka vrede förkastade den, förstod de liknelsen om den förlorade sonen bättre och kunde dela Kristi glädje, åt vilken Han gav uttryck i dessa ord: ”nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen” (Lukasevangeliet 15:32). Och då de gick ut i sin Mästares namn, för att möta förakt, fattigdom och förföljelse, styrktes deras hjärtan ofta av, att upprepa Frälsarens ord under denna sista resa: ”Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara” (Lukasevangeliet 12:32-34).