Tidsåldrarnas Längtan kapitel 41. 288. Från sida 529 i den engelska utgåva. | tillbaka |
Hälsningen framfördes så tyst till Marta, att ingen annan i rummet uppfattade den, inte ens Maria, som var helt försjunken i sin sorg. Marta gick genast ut, för att möta Herren, men Maria, som trodde att hon begav sig till graven, satt tyst kvar i sin smärta och saknad. |