Marta skyndade Jesus till mötes. Hon var ett rov för stridiga känslor, men i Hans uttrycksfulla ansikte läste hon samma ömhet och kärlek, som hon alltid funnit hos Honom. Hennes tillit till Honom var obruten. Tankarna gick emellertid till hennes högt älskade bror, som också Jesus hade haft kär. Åter överväldigades hon av sorg över, att Kristus dröjt med att komma, och likväl levde hoppet hos henne, att Han även nu skulle göra något, för att trösta dem.