”När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd”. Han kunde läsa de församlades tankar och hjärtan. Han såg, att många av dem, som nu gav så starka uttryck för sin sorg, bara hycklade. Han visste, att somliga i skaran, som nu visade denna låtsade sorg, inom kort skulle lägga planer, för att bringa inte endast Undergöraren om livet, utan även den Han stod i begrepp, att återkalla till livet. Kristus skulle ha velat slita av dem deras mask av hycklad sorg. Men Han höll tillbaka Sin rättmätiga harm. De ord Han i sanningens intresse kunde ha sagt, blev ej uttalade – för den älskades skull, som knäböjde vid Hans fötter i sorg och som verkligen trodde på Honom.