”Förmannen vid tullen”, Sackeus, var jude. Han var föraktad av sina landsmän på grund av, att hans ställning och rikedom var lön för ett värv, som de avskydde och som blivit en beteckning för bedrägeri och utpressning. Denne tulltjänsteman var emellertid inte en så alltigenom hårdhjärtad, världslig man, som han kunde synas. Under det yttre skenet av världslighet och stolthet klappade ett hjärta, som var mottagligt för gudomligt inflytande. Sackeus hade hört talas om Jesus. Ryktet om Honom, som hade behandlat en utdömd klass med hänsyn och vänlighet, hade spritt sig vida omkring. I denne överpublikans hjärta vaknade längtan efter ett bättre liv. Endast någon dryg kilometer från Jeriko hade Johannes Döparen predikat vid Jordan, och Sackeus hade lyssnat till budskapet om bättring. Den förmaning ökenpredikanten gav publikanerna eller tullindrivarna: ”’Kräv inte mer än vad som är fastställt” {Lukasevangeliet 3:13}, hade gjort intryck på honom, även om han till det yttre inte visade, att han fäst avseende därvid. Han kände de Heliga Skrifterna och var övertygad om, att hans liv ej var rättskaffens. Nu, då han hörde, att den store Läraren skulle komma, förnam han, att han var en stor syndare i Guds ögon. Likväl tändes hoppet i hans hjärta av, vad han hörde talas om Jesus. Skulle inte ånger och bättring vara en möjlighet även för honom? Var inte en av den nye Lärarens mest betrodda lärjungar en publikan? Sackeus började genast, att följa den övertygelse han fått och sökte, att gottgöra dem, som han hade handlat orätt emot.