Hur många är det inte, som bringar sina dyrbara gåvor till de döda! När man står omkring det kalla, tysta stoftet, är man frikostig med kärleksfulla ord. Ömhet, uppskattning och hängivenhet slösas på den, som varken kan se eller höra. Hade dessa ord uttalats, då den trötta själen var i stort behov därav, då örat kunde höra och hjärtat kunde känna, hur ljuvlig skulle deras väldoft då ej ha varit!