Aldrig förr hade världen bevittnat ett sådant triumftåg. Det var ej likt dem, som jordens berömda segrare företog. Inga skaror av sörjande fångar följde som kungliga segertroféer triumfatorn i detta tåg. Dock omgavs Frälsaren av de härliga segertroféer, som Hans kärleksverk för den syndfulla människan uppvisade. Fångar, som blivit lösta ur Satans våld, prisade Gud för befrielse. Blinda, som återfått sin syn, visade vägen. De stumma, vilkas tungor Han lossat, uppstämde de starkaste hosiannaropen. Krymplingar eller handikappade, som Han hade botat, hoppade av glädje och var de mest ivriga, att bryta palmkvistar och svinga dem framför Frälsaren. Änkor och faderlösa upphöjde Jesu namn för Hans barmhärtighetsverk med dem. De spetälska, som Han renat, bredde ut sina obesmittade kläder framför Honom och hälsade Honom som Härlighetens Konung. Dessa, som Han väckt ur dödens sömn, var med i skaran. Lasarus, som hade sett gravens förgängelse, men som nu fröjdades över sin härliga mandoms kraft, ledde åsnefålen, på vilken Frälsaren satt.