Då tåget närmade sig bergets krön, och de skulle börja nedstigningen mot staden, höll Jesus in åsnefålen, och allt folket stannade med Honom. Framför dem låg Jerusalem i all sin skönhet, badande i ljuset från den nedgående solen. Templet drog allas blickar till sig. I sin glänsande prakt tronade det över allt annat och tycktes peka mot himmelen, så att säga riktande folkets tankar till den ende sanne och levande Guden. Templet hade länge varit den judiska nationens stolthet och ära. Romarna berömde sig också av dess magnifika prakt. En kung, som romarna utnämnt, hade i förening med judarna återuppbyggt och förskönat det, och Roms kejsare hade förlänat det rika gåvor. Dess soliditet, rikedom och prakt hade väckt hela världens förundran.