Jesus betraktar scenen, och den stora folkskarans rop tystnar, som om den blivit hypnotiserad av denna plötsliga vision av skönhet. Allas blickar riktas på Frälsaren, och de väntar sig att få se Hans ansikte återspegla den beundran de själva känner. Men i stället upptäcker de där en skugga av sorg. De blir både förvånade och missräknade, när de ser Hans ögon fyllas med tårar och hela Hans varelse skakas våldsamt som ett träd i storm, medan ett ångestrop bryter fram över Hans darrande läppar, som om det kommit ur djupet av ett krossat hjärta. Vilken syn var inte detta för änglarna att bevittna – deras älskade Härförare fäller tårar av ångest och kval! Vilken syn var inte detta för den glada skaran, som med jubelrop och palmers svingande ledsagat Honom till den vackra staden, där de så innerligt hoppades, att Han snart skulle regera! Jesus hade gråtit vid Lasarus’ grav, men Han grät då av gudomlig medkänsla inför mänskligt ve. Men denna plötsliga sorg var som en klagoton i en storslagen triumfkör. Mitt i denna fröjdescen, där man hembar eller gav Honom sin hyllning, såg man Israels konung i tårar – inte i tysta glädjetårar, utan i tårar och klagan av outsäglig ångest! Folkskaran greps av plötslig förstämning. Många grät av sympati inför en sorg, som de likväl inte kunde förstå.