Jesus fällde ej dessa tårar i förkänsla av Sitt eget lidande. Alldeles framför Honom låg Getsemane, där fasan från det stora mörkret snart skulle överskugga Honom. Fårporten hade Han här i sikte, genom vilken offerdjuren under århundraden hade förts in i staden. Denna port skulle snart öppnas för Honom, som var den stora förebilden, till vilkens offer för all världens synd alla dessa andra offer pekade hän. Nära intill låg Golgata, valplatsen, där Han skulle utkämpa den lidandets kamp, som nu närmade sig. Men det var inte på grund av dessa påminnelser om Hans grymma död Han grät och klagade i Sin själs ångest. Han hyste ej självisk sorg. Tanken på eget lidande skrämde ej denna ädla, uppoffrande själ. Det var åsynen av Jerusalem, som marterade eller plågade Jesu hjärta – Jerusalem, som hade förkastat Guds Son och hånat Hans kärlek, som hade vägrat att låta sig övertygas av Hans mäktiga under och som stod i begrepp, att ta Hans liv. Han såg, vad hon var, då hon åsamkade eller orsakade sig skuld, genom att avvisa sin Förlossare, och vad hon skulle ha kunnat vara, om hon tagit emot Honom, som ensam kunde hela hennes sår. Han hade kommit, för att frälsa henne; hur kunde Han lämna henne!