Israel hade varit ett gynnat folk. Gud hade gjort dess tempel till Sin boning – ”Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd” (Psaltaren 48:2). Det hade en tusenårig historia om Kristi vägledande omsorg och ömma kärlek, en sådan kärlek, som en far hyser för sitt barn. I Jerusalems tempel hade profeterna uttalat sina högtidliga varningar. Där hade den brinnande rökelsen svept omkring dem och, blandad med tillbedjarnas böner, stigit upp till Gud. Där hade djurens blod runnit, en bild på Kristi blod. Där hade Herren uppenbarat Sig i Sin härlighet över nådastolen. Där hade prästerna utfört sin tjänst, och symbolernas och ceremoniernas ståt hade pågått under tidsåldrar. Men allt detta skulle nu få ett slut.