Kristus visste, att tiden kommit för Honom att skiljas från denna värld och gå till Sin Fader. Och såsom Han dittills alltid älskat Sina egna här i världen, älskade Han dem till slutet. Han befann Sig nu i korsets skugga, och smärtade pinade Hans själ. Han visste, att Han skulle bli övergiven i den stund Han blev förråd. Han visste, att Han, efter att ha gått igenom den mest nesliga rättegång, som någon brottsling kunde utsättas för, skulle bringas om livet. Han visste, hur otacksamma och grymma de var, som Han kommit, för att frälsa. Han visste, hur stort offret var, som Han måste ge, och för hur många det skulle ges förgäves. Hur naturligt hade det inte varit, om Han, inför vetskapen om allt, som låg framför Honom, hade blivit överväldigad av tanken på Sin förnedring och Sitt lidande. Men Han såg på de tolv, som följt Honom som Hans egna och som efter den vanära och sorg samt den pinsamma behandling Han komme att utsättas för, skulle bli lämnade ensamma kvar att kämpa i denna värld. Hans tankar på eget lidande var alltid förenade med tanken på lärjungarna. Han tog inte hänsyn till Sig Själv, utan Hans största omsorg gällde alltid dem.