”Det uppstod också en tvist bland dem om vem som kunde vara störst.” Denna tvist, som fortsatte i Kristi närvaro, smärtade och sårade Honom. Lärjungarna klängde sig fast vid sin älsklingstanke, att Kristus skulle framträda i makt och inta sin plats på Davids tron. Och i sina hjärtan åtrådde var och en av dem den förnämsta platsen i riket. De hade satt sin egen värdestämpel på sig själva och på varandra. I stället för att akta sina bröder högre, än sig själva, satte de sig själva främst. Jakobs och Johannes’ begäran, att få sitta på högra och vänstra sidan om Kristi tron, hade väckt förtörnelse hos de andra. Att de två bröderna skulle drista sig till, att begära de två förnämsta platserna, hade så upprört de andra lärjungarna, att en splittring hotade. De menade, att de blivit misskända eller oriktigt bedömda och att deras trohet och deras talanger ej var rätt uppskattade.