Människohjärtat längtar efter sympati i lidandet. Denna längtan grep Jesus i Hans varelses innersta djup. I den häftiga själsångest Han led, kom Han till Sina lärjungar med en innerlig längtan efter, att få höra ett tröstens ord från dem, som Han så ofta välsignat och tröstat. Han, som alltid hade haft ord av medlidande åt dem, led nu övermänskliga kval och längtade efter att få visshet, om de bad för Honom och för sig själva. Hur hemsk och svart föreföll Honom inte synden vara! Fruktansvärd var frestelsen för Honom, att låta människosläktet självt bära följderna av sin egen skuld, medan Han stod oskyldig inför Gud. Om Han endast hade vetat, att Hans lärjungar förstod och insåg detta, skulle Han ha känt Sig stärkt.