Först hade de blivit djupt bekymrade över, att se sin Mästare, som eljest brukade vara så lugn och värdig, kämpa med en sorg, som var dem alldeles obegriplig. De hade bett, då de hörde det starka ropet från den kämpande. De ämnade inte överge sin Herre, men de tycktes vara alldeles förlamade av en dvala, som de måhända skulle ha kunnat skaka av sig, om de hade fortsatt att åkalla Gud. De insåg ej nödvändigheten av vaksamhet och allvarlig bön i kampen mot frestelsen.