Kort innan hade Jesus stått lik en mäktig ceder och motstått oppositionens storm, som slungat sig i raseri mot Honom. Men halsstarriga viljor och hjärtan, fyllda med illvilja och list, hade förgäves sökt, att bringa Honom ur fattningen och besegra Honom. Han framstod för dem i gudomligt Majestät såsom Guds Son. Nu var Han lik ett rö, som piskas och böjs av den vredgade stormen. Han närmade Sig nu som segrare Sitt verks fulländning, ty Han hade vunnit seger i varje drabbning med mörkrets makter. Liksom en, som redan var förhärligad, hade Han gjort anspråk på, att vara ett med Gud. Med stadig röst hade Han låtit lovsångens toner ljuda. Han hade talat till Sina lärjungar med ömma och tröstande ord. Nu hade mörkrets stund kommit. Nu hördes åter Hans röst i den stilla kvällsbrisen, men inte i jublande toner, utan i en klagan, frampressad av Hans djupa, mänskliga ångest. Vinden bar Frälsarens ord till de sömntyngda lärjungarnas öron: