Lärjungarnas första impuls var, att gå fram till Honom, men Han hade bjudit dem, att dröja där och att vaka under bön. Då Jesus gick fram till dem igen, fann Han dem ännu sovande. Återigen kände Han behov av deltagande, av att få höra några ord av lärjungarna, som kunde bringa lindring och bryta mörkrets trollmakt, som nästan överväldigade Honom. Men deras ögon ”var tunga av sömn, och de visste inte vad de skulle svara honom.” Hans närvaro väckte dem. De såg Hans ansikte, märkt med ångestens blodsvett, och de blev ängsliga. De kunde ej fatta Hans själskval. ”Hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns” (Jesaja 52:14, 1917 Års Översättning).