Jesus vände Sig åter bort och sökte på nytt upp Sin ensliga vrå. Han föll framstupa, överväldigad av skräcken för det stora mörkret. Som människa skakades Kristus i denna prövande stund. Han bad nu inte längre för Sina lärjungar, att deras tro inte skulle svikta, utan för Sin egen frestade och pinade själ. Det fasansfulla ögonblicket hade kommit – det ögonblick, som skulle avgöra världens väl eller ve. Mänsklighetens öde låg i vågskålen. Kristus kunde ännu vägra, att dricka den kalk eller bägare, som var ifylld för mänsklighetens skuld. Det var ännu inte för sent. Han kunde ännu torka blodsvetten från Sin panna och lämna människan, att dö i sin överträdelse. Han kunde säga: Låt överträdarna lida straffet för sin synd och låt Mig gå tillbaka till Min Fader. Skall Guds Son dricka förödmjukelsens och ångestens kalk? Skall den oskyldige lida följderna av syndens förbannelse, för att frälsa den skyldige?