Då de närmade sig örtagården, märkte lärjungarna den förändring, som försiggått med Mästaren. Aldrig tidigare hade de sett Honom så gränslöst sorgsen och tyst. Allteftersom Han fortsatte Sin väg, fördjupades denna sällsamma dysterhet. Likväl vågade de inte, att fråga om orsaken till Hans sorg. Hans gestalt vacklade, som om Han vore nära att falla. Då de kom in i örtagården, sökte lärjungarna ivrigt efter Hans tillflyktsort, för att få sin Mästare att vila ut där. Varje steg Han tog var förenat med ansträngning. Han klagade högt, som om Han led under en fruktansvärd bördas tryck. Utan lärjungarnas stöd skulle Han ha fallit till marken.