Kajfas hade i Jesus sett en rival. Den allvarliga iver, varmed folket hade lyssnat till Frälsaren, och den synbara beredvillighet, som de visat vid mottagandet av Hans undervisning, hade väckt den bittraste avundsjuka hos översteprästen. Men då Kajfas såg Jesus framför sig, beundrade han fångens ädla och värdiga uppträdande. Den tanken slog honom, att denne man måste stå i släktskapsförhållande till Gud. I nästa ögonblick bannlyste han emellertid denna tanke med förakt. Genast höjde han sin röst i hånfull och högmodig ton och befallde Jesus, att utföra ett av Sina mäktiga underverk inför dem. Men dessa ord gick Frälsarens öra förbi. Folket jämför Hannas’ och Kajfas’ upprörda och hätska uppträdande med Jesu lugna, majestätiska hållning. Till och med i denna förhärdade folkhops sinnen uppstod frågan: Skall denne man, med sitt gudalika uppträdande, kunna bli dömd som en brottsling?