I Judas’ livshistoria möter oss det sorgliga slutet på ett liv, som kunde ha blivit ett liv till Guds ära. Om Judas mött döden, innan han företog sin sista resa till Jerusalem, skulle han ha blivit ansedd som en man väl värd att räknas ibland de tolv lärjungarna, och han skulle ha lämnat ett stort tomrum efter sig. Den avsky, som följt hans minne genom århundradena på grund av de egenskaper, som framträdde hos honom vid slutet av hans liv, skulle då ej ha väckts. Det var för ett särskilt ändamål hans karaktär skulle bli känd för världen. Judas är ett varnande exempel för alla dem, som, i likhet med honom, frestas att förråda heliga förtroenden.