Inte så få kvinnor är med i folkhopen, som följer den Oskyldige på Hans sista, tunga väg. Deras hela uppmärksamhet är riktad på Jesus. Somliga av dem har sett Honom förr. Några har fört sina sjuka och lidande till Honom. Andra har själva blivit botade. Skildringen av de händelser, som just ägt rum, upprepas. De förundrar sig över, att hopens hat är vänt mot Honom, för vars skull deras egna hjärtan smälter av rörelse och är nära att brista. Och trots den rasande hopens uppförande och prästernas och rådsherrarnas vredgade ord, ger dessa kvinnor uttryck för sitt medlidande. När Jesus faller avsvimmad under korset, bryter de ut i kvidande klagan.