Och nu skulle Härlighetens Herre dö som en lösen för människosläktet. Då Kristus gav Sitt dyrbara liv, hölls Han inte uppe av en triumferande glädje. Allt var skrämmande mörkt. Det var inte fruktan för döden, som vilade så tungt på Honom. Det var inte korsets pina och skam, som orsakade detta outsägliga ve. Kristus var smärtornas man, men Hans lidande härflöt från eller kom sig av en känsla av syndens hemskhet, en känsla av, att människan, genom sin ingående beröring med synden, förlorat blicken för dess avskyvärdhet. Kristus såg, vilket fast grepp synden hade om människohjärtat och hur få, som var villiga till, att bli befriade från dess makt. Han visste, att utan Guds hjälp måste mänskligheten förgås, och Han såg skaror gå under inom räckhåll för oändlig nåd och hjälp.