På Kristus, vår ställföreträdare och borgesman, lades all vår skuld. Han räknades som överträdare, för att Han skulle återlösa oss från lagens förbannelse. Skulden, som varje Adams barn åsamkat eller ådragit sig, tyngde på Hans hjärta. Guds vrede mot synden, det fruktansvärda uttrycket för Hans avsky för överträdelsen, fyllde Hans Sons själ med bestörtning. Hela Kristi liv hade varit ett glatt budskap om Faderns barmhärtighet och förlåtande kärlek till en fallen värld. Frälsning för de största syndare var Hans ögonmärke eller ledstjärna och mål. Men under den fruktansvärda skuldbörda Han bar, kunde Han nu ej se Faderns försonande anletsdrag. Att Fadern dolde Sitt ansikte för Sonen under denna stund av djupaste ångest, fyllde Hans hjärta med en så djup smärta, att den aldrig till fullo kan förstås av oss människor. Så stor var Hans ångest, att Han knappt var medveten om Sina fysiska smärtor.