Satan plågade Jesu hjärta våldsamt med sina svåra frestelser. Frälsaren kunde i detta ögonblick ej skymta något bortom Sin gravs portar. Hoppet kunde ej få Honom, att se Sig Själv komma fram ur gravens mörker som dödens besegrare. Han befarade, att synden var så avskyvärd för Gud, att deras skilsmässa skulle bli evig. Kristus kände den ångest, som syndaren kommer att erfara, när ingen nåd mer finns för det fallna människosläktet. Det var Faderns vrede över synden, som drabbade Honom och gjorde den kalk Han tömde så bitter, att Hans hjärta brast.