Med häpnad bevittnade änglarna Frälsarens förtvivlan och ångest. Himmelens härskaror dolde sina ansikten för den fasansfulla synen. Den döda naturen uttryckte sin sympati med sin skymfade och döende Skapare. Solen vägrade, att se på den skräckfyllda scenen. Den hade lyst över jorden med sin fulla glans vid middagstiden, då den plötsligt var som utplånad. Fullständigt mörker likt ett sorgedok omslöt korset. ”Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen.” Det var ingen solförmörkelse och det fanns ingen annan naturlig orsak till detta mörker, vilket var så djupt som en midnatt utan måne och stjärnor.