I detta tjocka mörker var Guds närvaro dold. Han gör mörkret till Sin boning och döljer Sin härlighet för människoögon. Gud och Hans heliga änglar närvarade vid korset. Fadern var med Sin Son. Likväl var Hans närvaro fördold. Hade Hans härlighet blixtrat fram genom molnen, skulle varje mänsklig åskådare ha blivit tillintetgjord. Och i detta fasansfyllda ögonblick kunde inte Kristus få erfara hugsvalelsen av eller trösten från Faderns närvaro. ”’En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig” {Jesaja 63:3}.