Mitt under detta fruktansvärda mörker, då Han kände Sig övergiven av Gud, tömde Han de sista dropparna av mänsklighetens smärtfyllda kalk. Under dessa förfärliga timmar hade Han helt litat på de bevis på Guds erkännande, som dittills getts Honom. Han kände Sin Faders karaktär, Han förstod Hans rättvisa, Hans barmhärtighet och Hans stora kärlek. I tron vilade Kristus i Honom, vars vilja det alltid varit Hans glädje att uppfylla. Och i det, att Han fullständigt underkastade Sig och överlät Sig åt Gud, försvann känslan av, att Han förlorat Faderns ynnest. Genom tron blev Kristus segrare.