Med Kristi död slocknade lärjungarnas hopp. De såg på Hans slutna ögonlock och nedböjda huvud, Hans av blod hopklibbade hår, Hans genomstungna händer och fötter, och deras ängslan var obeskrivlig. Ända in i det sista hade de inte velat tro, att Han skulle dö. De hade ännu svårt för att tro, att Han i verkligheten var död. Överväldigade, som de var av sorg, kunde de inte minnas Hans ord, som förutsagt just denna scen. Ingenting av, vad Han hade sagt dem, gav dem tröst nu. De såg blott korset och dess blödande offer. De såg mot framtiden med mörk förtvivlan. Deras tro på Jesus var borta, men aldrig hade de älskat sin Mästare som nu. Aldrig förut hade de känt Hans värde och sitt behov av Hans närvaro som nu.