Det var en Sabbat, som de sörjande lärjungarna aldrig skulle glömma, ej heller prästerna, rådsherrarna, de skriftlärde och folket. Vid solnedgången på Tillredelsedagen ljöd trumpeterna, för att tillkännage Sabbatens inledning. Påskhögtiden firades, såsom den hade firats under århundraden, medan Han, som den pekade framåt till, var död och låg i Josefs grav. Under Sabbaten fylldes templets förgårdar av tillbedjarnas skara. Översteprästen, som närvarat vid Golgata, var där, praktfullt klädd i sin prästskrud. Präster i vita turbaner förrättade sin tjänst. Men somliga av de närvarande kände ingen ro och frid, då tjurars och bockars blod offrades för synder. De visste inte, att avbilden mött sin förebild, att ett oändligt offer hade getts för världens synder. De visste inte, att det ej längre var något värde i, att fortsätta med den rituella offertjänsten. Men aldrig tidigare hade man deltagit i Påskgudstjänsten med så stridiga känslor. Trumpeterna och musikinstrumenten samt sångarnas röster ljöd klara och höga som vanligt. Men en känsla av främlingskap genomträngde allt. En efter annan ställde frågor angående den sällsamma händelse, som ägt rum.