Dittills hade det allra heligaste blivit noggrant bevakat för insyn. Men nu var det öppet för allas blickar. Den tunga förlåten, som var förfärdigad eller gjord av rent linne och vackert broderad med guld, scharlakan och purpur, hade rämnat uppifrån och ned. Den plats, där Gud hade mött med översteprästen, för att låta Sin härlighet uppenbaras, den plats, som hade varit Guds helgade audiensrum, låg öppen för allas blickar – en plats, som Herren inte längre erkände. Med egendomliga föraningar utförde prästen sin tjänst vid altaret. Blottläggandet av de heliga mysterierna i det allra heligaste fyllde dem med fruktan för kommande olyckor.