Då Nikodemus såg Jesus hängas upp på korset, erinrade han sig Jesu ord: ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv” (Johannesevangeliet 3:14-15). Under den Sabbat, då Jesus låg i graven, hade Nikodemus tillfälle till eftertanke. Ett klarare ljus upplyste nu hans sinne, och de ord, som Jesus hade talat till honom, var inte längre ett mysterium. Han insåg nu, att han hade förlorat mycket, genom att inte förena sig med Frälsaren under Hans livstid. Nu återkallade han händelserna vid Golgata i minnet. Kristi bön för Sina bödlar och Hans svar till den döende rövaren talade till den lärde rådsherrens hjärta. Återigen såg han Frälsaren, i ångest, återigen hörde han det sista ropet: ”Det är fullbordat!”, vilket ljöd som ett segerrop. Åter erinrade han sig jordbävningen, den mörknande himlen, den rämnade förlåten och de splittrade klipporna, och hans tro byggde på säker grund. Själva den händelse, som omintetgjorde lärjungarnas hopp, övertygade Josef och Nikodemus om Jesu gudomliga ursprung. Deras räddhåga övervanns av det mod, som kommer av en fast och orubblig tro.