Då prästerna tillskyndade eller dömde Kristus till döden, hade de överlåtit sig själva som redskap i Satans hand. Nu var de helt och hållet i hans våld. De var insnärjda i en snara, ur vilken de inte såg någon möjlighet att undkomma. De måste nu fortsätta sin kamp mot Kristus. Då de hörde budskapet om Hans uppståndelse, fruktade de folkets vrede. De kände, att deras egna liv var i fara. Den enda utvägen för dem var, att bevisa, att Kristus var en bedragare, genom att förneka, att Han var uppstånden. De mutade soldaterna och försäkrade sig om Pilatus’ tystnad. De spred sina falska uppgifter både när och fjärran. Men det fanns vittnen, som de ej kunde tysta ned. Många hade hört soldaternas vittnesbörd om Kristi uppståndelse. Dessutom uppenbarade sig de heliga döda, som uppstått jämte Kristus. De besökte många och förkunnade, att Kristus var uppstånden. Underrättelser härom fördes till prästerna om personer, som hade sett dessa uppståndna och hört deras vittnesbörd. Prästerna och rådsherrarna gick i ständig oro. Var de än befann sig, antingen de gick omkring på gatorna, eller tog sin tillflykt till sina hem, befarade de, att möta Jesus ansikte mot ansikte. De kände sig otrygga överallt. Man kunde inte utestänga Guds Son med lås och bom. Både dag och natt stod den fruktansvärda scenen i domsalen för dem, då de ropade: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn’” (Matteusevangeliet 27:25). Aldrig någonsin skulle den scenen utplånas från deras sinnen. Aldrig mer skulle en fridfull sömn gästa deras huvudgärder. Då den mäktige ängelns röst hördes vid Kristi grav: ”Din Fader kallar Dig!”, kom Frälsaren fram ur graven i kraft av det liv, som Han hade i Sig Själv. Nu besannades Hans ord: ”jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka… Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka.” – Nu var den profetia uppfylld, som Han uttalade inför prästerna och rådsherrarna: ”’Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar’” (Johannesevangeliet 10:17-18; 2:19).