Före sitt fall hade Petrus alltid talat obetänksamt efter stundens ingivelse. Han var alltid färdig, att tillrättavisa andra och uttala sin mening, innan han hade en klar uppfattning vare sig om sig själv, eller om vad han borde säga. Men den omvände Petrus var helt annorlunda. Han behöll sin forna glöd, men Kristi nåd reglerade hans nit. Han var inte längre häftig, självtillräcklig och självgod, utan lugn, självbehärskad och läraktig. Han kunde sedan föda såväl fåren som lammen i Kristi hjord.