Den heliga shekina hade, då den lämnade det första templet, dröjt kvar på det östra berget, som om den ogärna hade övergett den utvalda staden. På samma sätt stod Kristus på Oljeberget och såg med trånande hjärta ut över Jerusalem. Skogsdungarna och gläntorna på berget hade blivit helgade genom Hans böner och tårar. Dess stup hade genljudit av jubelropen från folkskaran, som utropat Honom till kung. På dess sluttningar låg Betania, där Han funnit ett hem hos Lasarus. I Getsemane Örtagård, vid bergets fot, hade Han ensam bett och ängslats. Från detta berg skulle Han fara till himmelen. På dess höjder skall Hans fötter vila, när Han kommer för tredje gången. Men Han skall inte då stå på Oljeberget som en smärtornas man, utan som en förhärligad och segerkrönt kung, under det att judarnas hallelujarop blandas med hedningarnas hosianna, och rösterna från de återlöstas mäktiga skara skall svälla ut i jublande bifallsrop: ”Krön Honom, konungarnas Konung!”