Kristus hade vistats på vår jord i trettiotre år. Han hade uthärdat hån, skymf och begabberi, Han hade blivit förkastad och korsfäst. När Han står i begrepp, att fara upp till härlighetens tron och erinrar Sig det folks otacksamhet, som Han kommit, för att frälsa – skall Han inte nu undandra dem Sin kärlek och sympati? Skall Han inte ägna Sin kärlek och Sitt intresse åt den värld, där Han är uppskattad och där syndfria väsen väntar på, att få utföra Hans befallningar? – Nej, Hans löfte till Sina älskade, som Han lämnar kvar på jorden, lyder så: ”jag är med er alla dagar intill tidens slut’” (Matteusevangeliet 28:20).