När de nått Oljeberget, leder Jesus dem över dess krön till grannskapet av Betania. Här gjorde Han ett uppehåll och samlade lärjungarna omkring Sig. Hans ansikte lystes upp som av ett himmelskt ljus. Han förebrådde dem inte för deras misstag och felsteg. Ord uttalade med den innerligaste ömhet var de sista, som nådde deras öron från Mästarens läppar. Med händerna utsträckta, för att välsigna dem och med en försäkran om Hans beskyddande vård, lyftes Kristus sakta från dem och fördes uppåt av en kraft, som var starkare, än jordens dragningskraft. Under det, att Han lyftes uppåt, såg de bävande lärjungarna efter Honom med spanande blickar, för att uppfånga en sista skymt av sin uppfarne Herre. En sky tog Honom bort ur deras åsyn, och dessa ord bars tillbaka till dem, då en änglaskara tog emot Honom: ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” På samma gång strömmade de ljuvaste och mest jublande toner ned från änglarnas kör.