I fall någon, som dagligen umgås med Gud, viker bort ifrån stigen, i fall han för ett ögonblick vänder bort blicken, som annars är fäst vid Jesus, är det inte för att han syndar med vett och vilja; ty när han upptäcker sitt felsteg, vänder han om igen, och fäster blicken på Jesus, och faktumet, att han har felat, gör honom inte mindre dyrbar för Guds hjärta. Han vet, att han har gemenskap med Frälsaren, och när han tillrättavisas för sitt felgrepp i något sammanhang, vandrar han inte surmulet bort, och beklagar sig inför Gud, utan vänder misstaget till seger.