Då Adam kom ur Skaparens hand, bar han, i sin fysiska, psykiska och andliga natur likhet med sin Skapare. "Gud skapade människan till sin avbild", Första Moseboken 1:27, och det var Hans avsikt att, ju längre människan levde, desto mera fullständigt skulle hon uppenbara denna avbild – desto mera skulle hon återspegla Skaparens härlighet. Alla hennes förmågor gick att utveckla; hennes kapacitet och livskraft skulle hela tiden växa. Det fanns obegränsat utrymme för hennes utveckling. I härlighet öppnade omgivningen sig för hennes uforskning. Mysterierna i det synliga universum inbjöd till människans studier: "den Allvises underverk". Job 37:16. Ansikte till ansikte, hjärta till hjärta, i gemenskap med sin Skapare, var hennes stora förmån. Hade hon förblivit trogen mot Gud, skulle allt detta ha varit hennes för evigt. Igenom alla evighetens tidsåldrar skulle hon ha fortsatt med, att vinna nya rikedomar av kunskap, och uppdaga färska och friska källsprång av lycka, samt att få ett klarare och ändå tydligare begrepp om Guds visdom, makt och kärlek. Hon skulle allt fullständigare ha återgett Skaparens härlighet.