En stor klass, för vilka läran om evig tortyr är motbjudande, drivs till den motsatta villfarelsen. De ser, att Skriften visar Gud som den kärleksfulle och medkännande Guden, och de kan inte tro, att Han skulle utsätta Sina skapade varelser för elden från ett evigt brinnande helvete. Men om de fasthåller vid tanken, att själen är naturligt odödlig, ser de inte något alternativ, än att komma till slutsatsen, att alla människor kommer att bli frälsta till sist. Många betraktar Bibelns hot endast som skrämseltaktik, för att mana fram lydnad, och att de inte skall förstås bokstavligt. Alltså må syndaren leva i självisk njutning, skratta åt Guds krav, och ändå vänta sig, att vinna Hans gunst till sist. . . .