Det är vid midnatt, som Gud visar Sin kraft, genom att befria Sitt folk. Solen visar sig, och skiner i sin styrka. Tecken och under följer snabbt på varandra. De onda ser med rädsla och häpnad på scenariet, medan de rättfärdiga skådar med högtidlig glädje tecknen på sin befrielse. Allt i naturen tycks ha kommit ur balans. Strömmarna slutar att flyta. Svarta, tunga skyar framträder, och smäller ihop. I mitten av de vreda himlarna finns ett klart utrymme med en obeskrivlig härlighet. Därifrån lyder Guds röst som ljudet av många vatten så här: "'Det har skett.'" Uppenbarelseboken 16:17 . . .