Vid den första uppståndelsen kom alla fram i odödlighetens glödande glans, men vid den andra är förbannelsens märken synliga på alla. Jordens kungar och adelsmän, höga och låga, lärda och olärda, träder fram tillsammans. Alla beskådar Människosonen; och de, som föraktade och hånade Honom, som satte törnekronan på Hans heliga panna, och slog Honom med röret, skådar Honom i all Hans kungliga majestät. De, som spottade på Honom under Hans rättegång, vänder sig nu från Hans genomträngande blick och från Hans ansiktes härlighet. De, som drev spikarna genom Hans händer och fötter, ser nu på märkena från Hans korsfästelse. Den, som körde upp spjutet i Hans sida, ser märkena av sin grymhet på Hans kropp. Och de vet nu, att Han är den, som de har korsfäst och förnekat i Hans dödslidande. Och så ger de ifrån sig ett långt utdraget tjut av smärta, i det att de flyr, för att gömma sig från konungarnas Konungs och herrarnas Herres närhet.