För flera år sedan, under en resa från Kristiania {sedermera Oslo} i Norge till Göteborg i Sverige, hade jag nöjet, att se den härligaste solnedgång, jag någonsin hade fått lov att skåda. Språket är otillräckligt, för att skildra dess skönhet. De sista strålarna från den nedgående solen, silver, guld, rödviolett, bärnstensgult och klarrött, spred sin härlighet tvärs över himlen, och blev allt klarare, samt steg allt högre på skyn, tills det var, som om portarna till Guds stad stod på glänt, och glimtar från dess inte härlighet skymtade. I två timmar fortsatte detta förunderliga skådespel att lysa upp den kalla nordiska himlen - en bild målad av den Store Mästerkonstnären på skyns skiftande duk. Guds leende tycktes vila över alla jordiska hem, över stenomgärdade slätter, klippiga berg, ensamma skogar, igenom vilka vår resa gick.