Han är alltings Upphov. . . som danade människosjälen, med dess möjligheter att veta och älska. Och Han är inte sådan, att Han lämnar en själ omättad. Ingen ogripbar princip, inget opersonligt väsen eller abstrakt begrepp, kan mätta det mänskliga väsendets behov och längtan i livets kamp, med synd, sorg och smärta. Det räcker ej, att tro på lagen och tvång, på sådant som saknar förbarmande, och aldrig hör ropet på hjälp. Vi behöver känna till en allsmäktig arm, som håller oss uppe, en obegränsad Vän, som ömkar Sig över oss. Vi behöver gripa tag i en hand, som är varm, och lita på ett hjärta fullt av ömhet. Och ändå har Gud i Sitt Ord uppenbarat Sig Själv.