Vid slutet av mötet var det många som kom fram till plattformen, tog mig i handen och med tårar i ögonen bad att jag måtte be för dem, något som jag med stor glädje lovade. Jag fick hälsa på systrarna F och såg att de var djupt berörda. ... Modern till en av de två som nu hade tagit sin ståndpunkt, hade varit en förbittrad motståndare. Hon hade sagt att om hennes dotter började hålla sabbaten, skulle hon inte få komma in i hennes hus mer, för då skulle hon se på henne som en skam för familjen. Fru F hade ofta sagt, att hon inte kunde tänka sig att bli sjundedags-adventist. Hon hade vuxit upp i den presbyterianska kyrkan och hade förväntat sig att se på det som mycket olämpligt för en kvinna att tala i församlingen. Att en kvinna skulle kunna hålla en predikan, var helt otänkbart. Hon tyckte om att höra Danills och Corliss och tyckte, att de var duktiga talare, men hon ville inte höra en kvinna predika. Hennes man hade bett Gud att hon måtte bli omvänd genom syster Whites förkunnelse. När jag kom med appellen och bad dem som ville överlämna sig till Herren, att komma fram, blev alla häpna över att se de två systrarna följa uppmaningen. Den syster som hade förlorat sitt barn, sade att hon hade bestämt sig för att inte gå fram. Men Herrens Ande hade talat så enträget till henne att hon inte vågade stå emot kallelsen. ... Jag var så tacksam mot min himmelske Far för hans nåd och godhet då han ledde dessa två värdefulla människor till att ansluta sig till församlingen med sina män. - "The Review and Herald", 30 juli 1895.