Rektor Prescott reste sig och försökte tala, men hans hjärta var så fullt att han under fem minuter inte fick sagt ett ord. Han stod gråtande framför församlingen. Sedan sade han några få ord: "Jag är glad jag är en kristen." Han talade omkring fem minuter. Sedan gav honom ordet fritt. Det gavs många vittnesbörd, men jag fick intrycket av att det fanns en grupp som vi ännu inte hade kunnat nå fram till. Vi kallade på alla som kände, att de inte var beredda för Jesu ankomst och inte var säkra på att de var Guds barn. Jag fick intryck av att hela församlingen var på väg framåt. Vi gav då alla tillfälle att uttrycka sina känslor. Efteråt hade vi en ny bönestund, och Herrens välsignelse verkade nå de närvarandes hjärtan.