Från "The Review and Herald", 4 och 18 aug. 1874.
Kristus hade kommit till världen för att tillintetgöra Satan och släppa bundna fångar fria. Med sitt eget segerrrika liv skulle han stå emot Satans frestelser och ge människorna ett exempel som de kunde följa. Så snart Jesus kom in i ödemarken för att bli frestad, förändrades hans ansikte. Härligheten från Guds tron, som återspeglades i hans ansikte då himlen öppnades och Faderns stämma förkunnade att detta var hans Son, den älskade, som han hade behag i, var nu borta. Världens syndaskuld låg tungt på hans själ, och han ansikte bar prägel av en sorg och en själssmärta som människor aldrig hade känt. Han kände hur en oemotståndlig ström av lidelser fyllde världen. Han såg hur tygellös aptit och lidelser hade fått fritt utlopp i världen och utsatt människorna för obeskrivliga lidanden. Aptit och lidelser hade i allt högre grad tillfredsställts från generation till generation ända sedan syndafallet, och människorna hade till sist så liten moralisk kraft att de inte längre kunde segra utan hjälp. I människornas ställe skulle Kristus segra över aptiten genom att uthärda en förfärlig prövning på detta område. Ensam skulle han vandra på frestelsens väg, och ingen fick lov att hjälpa, trösta och stötta honom. Han skulle utkämpa en strid mot mörkrets makter.